augusti

missta inte min klagosång för en tro att jag skulle vara värd så mycket bättre.
jag är inte en god människa, jag tror mig veta det. och ofta sörjer jag det. all godhet, eller kanske framför allt -sundhet, som jag inte besitter. förmår mig till.

i sviterna av att ha varit ett barn som aldrig fått vara ett barn - alltså den ultimata förintelsen av en mänska - är det svårt att vara något alls förutom en bitter vålnad. jag tänker att de som, trots sitt dödsdömda förflutna, lyckas med att vara en medmänniska är de som allt igenom är goda väsen. som skiljer det rena från smutsen.

jag är inte kapabel till försoning och förlåtelse, det är inte mänskligt. det hör inte människans natur till.
jag är så mycket orsak-verkan. så ständigt maktlös inför min ilska. jag när den vid mitt bröst, vaggar den i famnen. upprätthåller dess existens genom att aldrig acceptera. håller den i handen vid varje skälvande uppvak. som den vore mitt arv, min avkomma. 

så långt är jag med


låt oss fly precis som gil

går till jobbet, förgås av tristess och äckel inför det vidrigt hjärndöda mitt jobb innebär.
tar den vidriga pendeln hem med vidriga svettiga hålögda människor.  
 
beställer thai från stället på min gata. äter inte mer än en sked.
ligger i sängen och läser lessing. försöker locka fram katten med mat, pratar med honom med en fredad och löjlig röst. blir förbannad när han inte besvarar mina enträgna försök till att få honom sluta vara rädd för mig.
går in till köket och svär, smäller i skåpen. kattjävel. 
tar två benso och går ut i kvällen. vinden är hård, varm. svalkar mig inte.
 
du sökte stillheten, den bedövande sorten. gud vet att den inte finns i mig, gud vet att jag vet det
 
jag försöker fortfarande så mycket att inte tänka på dig
 
 
 

Am I just living in the space between the beauty and the pain

i augustinatten ligger vi på min soffa, han fyller min mun. 
det här är hejdå. han lämnar mig för ett annat land imorgon, för att segla över atlanten
(så som alla män i urminnes tider lämnat mig)
jag tänker att han ska tänka på det här tillfället och jag tänker att han kanske ska sakna mig någon gång.
jag tänker att han ska se mig framför sig så här, med hans liv i mina händer, i min mun. 
 
hans ansikte, ett ansikte vanställt av grimaserande, det är förvirrande. 
jag frågar; gör det ont. 
han svarar; nejnej. fortsätt
 
frågar mig själv, gör det ont?
 
smärtan och njutningens ansikt så lika. vad menas med det egentligen. 
 
jag söker mig till möten, påhittat ödesmättade möten, som jag kräver något av, vill ska ge mig något.
men det gör de aldrig. de lämnar mig med inget alls. 
 
när jag går strandpromenaden här på essingen ikväll, så som alla andra kvällar, föresvävar det mig; 
kanske får man det bara en gång
 
det är en alldeles egendomligt sorglig slutsats

bad woman

hittills i sommar har jag;
 
anslutit mig till en sommarkurs vid stockholms universitet om dostojevskjis romanvärld.
givetvis för att få csn och således kunna bekosta ett skamlöst drickande på äckliga trädgården. 
(i och för sig älskat allt med kursen hittills.. typ det enda spännande i mitt liv så jaaaa antar det inte så sorgligt egentligen?) 
 
anmält mig som akutmatte hos stockholms katthem. för att jag är ensam, inte särskit mycket för att jag vill hjälpa katter i nöd :-(... eller jo det vill jag väl, jag är nog inte helt knäpp, men absolut primärt var tanken först att försöka råda bot på ensamheten
(obs skrattar när ja skriver detta så ni behöver inte tycka synd om mig!!d är perfekt)
 
varit en midsommarhelg på fårö och blivit full med nåra riktigt lökiga personer (otroligt rika såklart, mkt otippad korrelation) som sara snackat me på tinder. 
 
åkt runt i en taxi 03 på natten och letat efter sara som virra omkring längs vattnet på fårö o va ledsen 
(trodde hon hade lagt sig i ett dike o dött så det va kul)
 
återigen gått in i något som kanske kan liknas vid ett amoröst äventyr. utan spänning då. och kärlek förstås.
(va blir kvar? nåt smutsigt och opassande typ)
 
längtat och längtat efter att få skriva på mitt projekt som vuxit fram under det här året
(men såklart varit full, bakis, kåt och dum istället och struntat i det)
 
och slutligen har jag berusad skrivit i mina anteckningar på mobilen: 
de finaste minnena jag har med mina syskon är när vi plockade upp mössen som katterna tagit och släpat in på dörrmattan, hur vi lade dom i små lådor med handdukar och blommor och brödbitar och väntade ut deras död under tystnad; såg på de små hålen rakt igenom kroppen, på det koagulerade blodet och den oregelbundna andning.
det var en besynnerlig gemenskap men inte helt oförståelig. 
 
sett på det nyktert och tänkt:
ja visst var det så. normalt ändå. 
 
 

Juni

Jag glömmer ifall jag duschat eller inte, går till badrummet, känner med fingrarna på handduken för att se om den är fuktig. Känner på underlivet. Sur doft. 
Alltid så här morgonen efter; glasspapper, spår av gurkmackor. En halvdrucken cola.  
Oskickade och skickade sms. En lucka på sista timmen.
Mitt lilla bensoparadis
 
Ja, minnet sviker mig nu. Substanserna gör det med en. 
Om jag är olycklig? Jag tror inte det. Jag förnimmer egentligen ett lugn om dagarna som tidigare varit frånvarande och svårt att återkalla. Men det är kvällarna och dess grymhet. Som sveper in med sin rastlöshet och rotlöshet, obarmhärtigt. Eftersom jag inte längre söker mörkret och lidandet, så som jag kunde förr, försöker jag värja mig mot det till varje pris. Därav intaget av de lömska preparaten, därav glömskan.
Kanske har jag blivit klen av all ssri som skonar dagen från oro.
Allt främmande som tidigare varit lockande, nästan upphetsande, förefaller nu vara direkt livsfarligt. 
 
Igårkväll skrev jag innan verkan; 
vill köra upp handen i fittan, plocka ut hjärtmuskeln och sula den i väggen
Idag läser jag nyktert;
gummannnnnnnnn. käften. 
 
Föraktet mot min vidriga banalitet hindrar mig uppenbarligen ändå inte från att författa ett blogginlägg på en sida jag la ner för typ fyrtio år sen

RSS 2.0