augusti

missta inte min klagosång för en tro att jag skulle vara värd så mycket bättre.
jag är inte en god människa, jag tror mig veta det. och ofta sörjer jag det. all godhet, eller kanske framför allt -sundhet, som jag inte besitter. förmår mig till.

i sviterna av att ha varit ett barn som aldrig fått vara ett barn - alltså den ultimata förintelsen av en mänska - är det svårt att vara något alls förutom en bitter vålnad. jag tänker att de som, trots sitt dödsdömda förflutna, lyckas med att vara en medmänniska är de som rakt igenom är goda väsen. som skiljer det rena från smutsen.
som helgon som vandrar omkring bland oss.


jag är inte kapabel till försoning och förlåtelse, det är inte mänskligt. det hör inte människans natur till.
jag är så mycket orsak-verkan. så ständigt maktlös inför min ilska. jag när den vid mitt bröst, vaggar den i famnen. upprätthåller dess existens genom att aldrig acceptera. håller den i handen vid varje skälvande uppvak. som den vore mitt arv, min avkomma. 

så långt är jag med


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0