Am I just living in the space between the beauty and the pain

i augustinatten ligger vi på min soffa, han fyller min mun. 
det här är hejdå. han lämnar mig för ett annat land imorgon, för att segla över atlanten
(så som alla män i urminnes tider lämnat mig)
jag tänker att han ska tänka på det här tillfället och jag tänker att han kanske ska sakna mig någon gång.
jag tänker att han ska se mig framför sig så här, med hans liv i mina händer, i min mun. 
 
hans ansikte, ett ansikte vanställt av grimaserande, det är förvirrande. 
jag frågar; gör det ont. 
han svarar; nejnej. fortsätt
 
frågar mig själv, gör det ont?
 
smärtan och njutningens ansikt så lika. vad menas med det egentligen. 
 
jag söker mig till möten, påhittat ödesmättade möten, som jag kräver något av, vill ska ge mig något.
men det gör de aldrig. de lämnar mig med inget alls. 
 
när jag går strandpromenaden här på essingen ikväll, så som alla andra kvällar, föresvävar det mig; 
kanske får man det bara en gång
 
det är en alldeles egendomligt sorglig slutsats

Kommentarer
Postat av: Silan

<3<3

2018-08-05 @ 15:42:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0