augusti

missta inte min klagosång för en tro att jag skulle vara värd så mycket bättre.
jag är inte en god människa, jag tror mig veta det. och ofta sörjer jag det. all godhet, eller kanske framför allt, sundhet, som jag inte besitter. förmår mig till

i sviterna av att ha varit ett barn som aldrig fått vara ett barn - alltså den ultimata förintelsen av en mänska - är det svårt att vara något alls förutom en bitter vålnad. jag tänker att de som, trots sitt dödsdömda förflutna, lyckas med att vara en medmänniska är de som allt igenom är goda väsen. som skiljer det rena från smutsen.

jag är inte kapabel till försoning och förlåtelse, det är inte mänskligt. det hör inte människans natur till.
jag är så mycket orsak-verkan. så ständigt maktlös inför min ilska. jag när den vid mitt bröst, vaggar den i famnen. upprätthåller dess existens genom att aldrig acceptera. håller den i handen vid varje skälvande uppvak. som vore den mitt arv, min avkomma. 

så långt är jag med


låt oss fly precis som gil

går till jobbet, förgås av tristess och äckel inför det vidrigt hjärndöda mitt jobb innebär.
tar den vidriga pendeln hem med vidriga svettiga hålögda människor.  
 
beställer thai från stället på min gata. äter inte mer än en sked.
ligger i sängen och läser lessing. försöker locka fram katten med mat, pratar med honom med en fredad och löjlig röst. blir förbannad när han inte besvarar mina enträgna försök till att få honom sluta vara rädd för mig.
går in till köket och svär, smäller i skåpen. kattjävel. 
tar två benso och går ut i kvällen. vinden är hård, varm. svalkar mig inte.
 
du sökte stillheten, den bedövande sorten. gud vet att den inte finns i mig, gud vet att jag vet det
 
jag försöker fortfarande så mycket att inte tänka på dig
 
 
 

Am I just living in the space between the beauty and the pain

i augustinatten ligger vi på min soffa, han fyller min mun. 
det här är hejdå. han lämnar mig för ett annat land imorgon, för att segla över atlanten
(så som alla män i urminnes tider lämnat mig)
jag tänker att han ska tänka på det här tillfället och jag tänker att han kanske ska sakna mig någon gång.
jag tänker att han ska se mig framför sig så här, med hans liv i mina händer, i min mun. 
 
hans ansikte, ett ansikte vanställt av grimaserande, det är förvirrande. 
jag frågar; gör det ont. 
han svarar; nejnej. fortsätt
 
frågar mig själv, gör det ont?
 
smärtan och njutningens ansikt så lika. vad menas med det egentligen. 
 
jag söker mig till möten, påhittat ödesmättade möten, som jag kräver något av, vill ska ge mig något.
men det gör de aldrig. de lämnar mig med inget alls. 
 
när jag går strandpromenaden här på essingen ikväll, så som alla andra kvällar, föresvävar det mig; 
kanske får man det bara en gång
 
det är en alldeles egendomligt sorglig slutsats

RSS 2.0